Kronvittnen – belönande skvallerkultur

Image

I tidskriften Tiden skriver jag om hur Socialdemokraternas kriminalpolitiska program präglas av tuffa tag och uppkavlade skjortärmar. I det här inlägget kommer jag i stället titta närmare på ett förslag som är särskilt problematiskt, nämligen systemet med kronvittnen.

Arbetsgruppen under ledning av Morgan Johansson vill alltså att Sverige ska införa ett system med kronvittnen. Det innebär i korthet att en person anger sina medbrottslingar i utbyte mot sänkt straff. Detta skulle utgöra ett incitament till att frivilligt medverka i brottsutredningar som är särskilt komplicerade, eller handlar om särskilt grova brott. Fler människor bakom lås och bom helt enkelt.

Mot denna slutsats har jag inga invändningar, tvärt om – fler människor kommer dömas till straff i ett system med kronvittnen. Min principiella invändning är i stället om det är rätt människor som döms. Den nyliberale debattören Henrik Alexandersson illustrerar med skrämmande tydlighet problemen med kronvittnen enligt följande:

Alice, Beata och Camilla är kriminella med Alice som boss. Beata och Camilla är rädda för Alice som är en riktig elaking. De blir gripna av polisen misstänkta för brottslighet. I systemet med kronvittnen kommer Beata och/eller Camilla kunna vittna mot Alice i utbyte mot lindrigare straff. Eftersom de är rädda för Alice väljer de emellertid att offra sig själva. Plötsligt är det Alice som agerar kronvittne och lögnaktigt berättar att Beata är boss med Camilla som vapendragare. Alice, den verkliga bossen, kommer lindrigast undan.

Det är redan i dagsläget möjligt att föra svenska domstolar bakom ljuset med hjälp av målande berättelser, det har om inte annat Quick-fallen gjort oss smärtsamt medvetna om. Hur blir det då i ett system med kronvittnen? Vi kan nog vara säkra på att få berättelser med betydligt mer kreativt innehåll än sanningen när sänkt straff står på spel.

Ett system med kronvittnen riskerar på sikt att urholka förtroendet för vittnen som fenomen, fast kanske ännu allvarligare urholka förtroendet för det svenska rättsväsendet. För hur kan vi veta att en person talar sanning när det är lögnen som premieras?

Karl Andersson – Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *