Sagan om kapitalförvaltare Andersson som vägrade att skriva sin bokföring på sonettform

Kapitalförvaltare Andersson var en hyvens kapitalförvaltare som verkligen brann för kapitalförvaltning. Redan som liten hade han bestämt sig för att kapitalförvaltning skulle bli hans grej. Han var nämligen en fena på ekonomi, och kunde dessutom tänka sig den ljuva känslan av att få se andras pengar växa under hans rådiga överinseende!

Kapitalförvaltare Andersson gick varje dag till och från firman med ett leende på läpparna, ty han var stolt över sitt yrke och visste att han ägde förtroende hos såväl ägare som kunder. På detta sätt kunde det ha fortsatt om inte NMM (New Maladjusted Management) en dag hade införts.

I och med införandet av NMM hade kapitalförvaltningsfirman fått en ny ägare, som visserligen kände till att kapitalförvaltningsfirmor syftar till ekonomisk vinst åt ägaren, men som helt enkelt inte brydde sig så mycket om detta, utan istället valde att styra firmans målsättningar mot att förmedla bildning åt sina kunder. Kapitalförvaltare Andersson förväntades inte längre bara förvalta kundernas pengar utan var dessutom skyldig att med kunderna föra kvalitativa konversationer om upplysningsfilosofer och modern konst.

Kapitalförvaltare Andersson slet sitt hår av förtvivlan, vad visste han om Voltaire? Han var ju kapitalförvaltare!

När styrelsen för firman (som numera bestod av poeter istället för ekonomer) beslutade att bokföringen inte fick innehålla siffror, utan skulle rapporteras i diktform (helst sonett av shakespeareiansk art, men petrarcisk gick också för sig), fick kapitalförvaltare Andersson nog.
Kapitalförvaltare Andersson ställde sig rasande upp och skrek att han ville arbeta inom ett yrkesområde där man åtnjuter förtroende från sina överordnade! Han skulle minsann bli gymnasielärare i en vinstdriven friskola!

/Carl Lindén som inspireras av Tage Danielsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *